Märkligt barnsligt tugg. Världen är inte så gullig, det smäller över allt o folk dör på gatorna. Då hjälper inte en milkshake o fattiga riddare utan svärd.

Med vänlig hälsning
Li

Jag har en fråga till dig angående distansförhållanden..
Jag själv har varit i ett distansförhållande i lite drygt 6 månader. Och jag tycker det är så fruktansvärt tufft alltså! Jag är en sån person som behöver den fysiska närheten, inte denna längtan och tanke att det finns en kille 3 h (i mitt fall nu) bort. Jag vet att distansen inte är lång, men det är fortfarande en distans. Jag får konstiga tankar i huvudet, att vi ska vänja oss med att vara ifrån varandra. Framförallt att han ska inse att han har det ganska okej utan mig, och sedan vänja sig vid den tanken.

Tiden mellan vi ses är endast tidsfördriv, jag försöker gå och lägga mig så tidigt som möjligt för att dagarna ska gå snabbare. Har ständigt på mig telefonen för att kunna ha kontakt med honom. Vilket jag såklart vill, men det blir jobbigt. Speciellt då jag har det svårt att ”leva i nuet”, jag ser alltid framåt. Vilket kan vara väldigt stressande.

Hur klarar och tänker ni på allt detta? Hur är ni säkra på varandra? Jag övertänker mycket och blir lätt osäker. Vilket jag egentligen inte har någon anledning till för min kille är världens finaste, men fortfarande är det något som inte klickar. Och jag blir orolig för hur det ska bli med oss. Kommunikation är viktigt, men det känns som att jag alltid har den här klumpen i magen/orokänslan. Så vill alltid prata om oss, istället för att bara slappna av och lita på honom när han säger att han vill vara med mig.

I vårt fall så är det inte ”Om 3 år kan vi vara tillammans”, utan min pojkvän har fått flytta i sitt yrke, vilket gör att vi inte vet vart eller när han hamnar nästa gång. Enda sättet för oss att vara tillsammans just ni är ifall jag flyttar till honom. Vilket jag vill till viss del, eller framförallt så vill jag att han ska vilja ha mig hos honom! För jag anser inte detta som ett liv. Vill samtidigt inte ge upp allt mitt, men har börjat känna på senare tid att jag måste göra det jag mår bra av, vilket är att vara med honom. Jag har alltid varit en sån som har tänkt på karriär osv, och jag är bara 21.

Vad har du för tips? Hur gör ni? Hur slappnar man av i sig själv?

Jag fullständigt avgudar dig, du är den vackraste och härligaste jag vet. Du verkar vara en fantastiskt omtänksam tjej! Philippe ska vara lyckligt lottad som har dig!

Ps. Skulle även vilja ha lite fler skönhetsinlägg då du sminkar dig så fint och har så fin hy!!

Kramar