Först och främst måste jag tacka er enormt mycket för ert otroliga stöd och era otroligt fina och vackra kommentarer både här och på instagram. Det har hjälpt mig mer än vad ni tror att se att det finns fler därute som gått igenom samma och som ni skriver, att ni mår bra i dagens läge och att livet går vidare men att minnet av er bästa vän aldrig försvinner.

Det känns skönt att höra att framtiden kan se ljus ut, iallafall inom en snar framtid, hoppas jag! Har läst varenda kommentar och vartenda ord ni skrivit och blir lika rörd och tårögd av varje.

Ett stort tack till er! Glad att höra att min kärlek kom fram genom min förra text, så jobbigt som det var att skriva det känns det ändå som att jag fick fram min kärlek till min bebis och skönt att det kom fram på rätt sätt till er.

Även världens största tack till min fantastiska familj som verkligen tagit hand om mig denna vecka. Till min mormor & morfar som kom hit dagen det hände och som låg bredvid mig i soffan och höll sin hand på min arm då jag kramade om Marqy tills han blev som porslin. Till mina bröder som funnits här varje sekund av dagen och bara fokuserat på att finnas där för mig. Laga mat, bädda ner mig, tagit ut mig på promenader, överösts mig med fina minnen från Marqy och vilken fin relation vi hade. Som gjort ett kors till min älskling, som helt enkelt tagit en paus i deras liv för att ta hand om mitt. Till min fina mamma som lidit med mig och som har funnits där hela tiden. Till min pappa och hans tjej Åsa som dagligen kollar till hur jag mår. Till min fantastiska pojkvän Phillipe som åkte ner direkt från Göteborg när olyckan hade skett för att ta hand om mig. Och till alla min vänner & nära och kära som skickat fina sms och visat sitt stöd.

Jag vet nu att jag är  omringad av otroligt fina människor och älskar er alla så mycket. Utan er hade jag legat i foster ställning skakandes av smärta och inte fått i mig en droppe vatten eller mat.

Just nu är allt konstigt. Kan inte förklara det. Saknaden är enorm och jag ser och hör honom fortfarande överallt men jag kan prata om honom nu. Jag kan titta på alla bilder på honom och le och jag kan typ acceptera att han har det bra där han är nu.

Jag har såklart fortfarande mina stunder då jag blir frustrerad, gråter mig till söms, drömmer mardrömmar, och får små panikattacker om dagarna. Men jag känner mig okej. Eller så är jag fortfarande inne i en inbillning av att han bara är hos en vän och kommer hem snart.

Jag kan inte riktigt beskriva hur jag mår nu. Ena sekunden bra och andra sekunden panik och gråt attacker… Jag bara hoppas och ber till gud att Marqy har det bra där han är nu och att han vet hur mycket jag älskade honom.

Puss <3

I veckan förlorade jag min bästa vän, min älskling, mitt allt.  Marqy som gav mig energi varje dag, som fanns där när jag var ledsen, som sov med mig varje natt, som var älskad av alla. Som älskade att busa, att sitta nedanför bordet och tigga, pussa alla i ansiktet, sova i allas knän och som älskade att sitta i fönstret och kolla ut över sjön.

Min fina lilla, söta, underbara, energifyllda och knäppa lilla Marqy finns inte med oss mer.

I veckan blev han överkörd av en bil som kom från ingenstans precis utanför vårt hus. Ingen hann förstå någonting och från en sekund till en annan var han borta.

Det var absolut den värsta dagen i våra liv, speciellt mitt. Jag låg med Marqy i min famn hela dagen tills han tillslut blev iskall och likstel, jag ville inte släppa taget, jag ville inte säga adjö.

Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att det är sant, att detta faktiskt har hänt. Att min bebis är död. Jag har till och med svårt att ens säga ordet död nu. Jag kan inte lyssna på lugn musik, inte vara ensam och har extremt svårt att sova om nätterna. Vaknar flera gånger och hoppas att han ska finnas där och att allt bara var en mardröm. Jag är helt förkrossad och känner mig så tom och hjälplös.

Jag saknar honom för varje sekund som går och inbillar mig att jag ser och hör honom överallt. Under mitt täcke i min säng när jag ska sova, bredvid min dusch när jag duschar, under soffan där han alltid brukade ligga, på gatorna där vi alltid tog promenader, komma springandes när vi öppnar ytter dörren, bredvid min sida överallt.

Marqy var det absolut bästa som hänt mig och han var den finaste hund han någonsin kunde bli. Alla som träffat honom säger att han är en riktigt speciell hund den där söta lilla Marqy. Som en gammal själ som älskade att sitta i fönstret och kolla ut över vattnet och fåglarna, sitta i mitt knä i bilen och kolla ut över naturen genom fönstret, och kolla runt om sig när vi var ute på promenad. En nyfiken hund med en stor karaktär som älskade livet. Han var ingen vanlig hund och jag kommer aldrig aldrig aldrig glömma honom.

Första dagarna var det jobbigaste och svåraste att ta sig igenom. Tårarna rann konstant nedför mina kinder och jag kunde inte ta mig ur sängen, äta någonting eller ens få ur mig ett ord ur min mun. Jag var i total chock och mitt hjärta var/är krossat i tusen bitar, panikattackerna kom ca 6 gånger om dagen. Det känns som att jag lever någon annans liv och att jag snart ska vakna upp till mitt eget där Marqy finns vid min sida och allt ska gå tillbaka till det vanliga. Där jag går upp varje morgon för en morgon promenad med min älskling och spenderar alla timmar jag kan med att mysa, leka och vara den bästa mamman jag kan till min Marqy.

Tårarna forsar ner samtidigt som jag skriver detta och jag vill egentligen radera alltihop och gå och lägga mig i sängen igen. Men Marqy är värd ett hejdå här.

Om jag bara kunde ta tillbaka tiden och få det ogjort, om jag kunde ge allt jag äger och har för att få honom tillbaka! Varför händer detta?! Varför blev han inte äldre, varför hände detta just Marqy, varför sprang han ut, varför öppnades dörren.  Så många varför som går om och om i min hjärna.

Hur kommer man tillbaka?!  För många (troligtvis dessa som inte äger ett husdjur) var det bara en hund, något man kommer över fort. Men aj så fel dem har. En hund är det närmsta man kommer till sin själsfrände. Den som man är ärligast med och som alltid finns där i alla bra och dåliga lägen.  Det blir en vän för livet, ens barn och som en stor del i familjen, en riktig familjemedlem. Marqy och jag var ett, vi satt ihop.

Nu har det gått några dagar och jag kan nu prata, le, och umgås men är fortfarande inte samma Bianca.

Jag lever med någon slags fasad just nu och inbillar mig helt enkelt att han bara är borta hos en vän och är fortfarande vid liv. Kanske inte det bästa att tänka så, men jag kan inte ta tag i dessa känslor just nu. Det blir alldeles för mycket. Jag hoppas att jag snart kommer kunna tänka på Marqy med ett stort leende på läpparna och bara känna kärlek och inte sorg.

Marqys favorit-gosedjur är i tryggt förvar i min famn, varje sekund av dagarna. Den är med mig överallt och luktar Marqy. Jag må se skum ut som går runt med ett gosedjur i handen men det är det närmsta jag kan komma Marqy just nu.

Tack Marqy för att jag fick chansen att lära känna dig, vara din matte och få älska dig så passionerat och mycket som jag gjorde. Tack för att du var just min och för den tiden vi fick ihop tillsammans. Tack för att du var precis just så som du var och för alla fina stunder som vi delade ihop. Du var den finaste hunden där ute och kommer vara så oerhört saknad av många.

Min älskade bebis, min bästa vän, min ängel. Må du vila i frid <3

PÅGRUND AV EN HEMSK OLYCKA SOM HÄNT SÅ HAR JAG VALT ATT TA EN LITEN PAUS (SOM NI KANSKE MÄRKT). KOMMER TILLBAKA NÄR JAG MÅR BÄTTRE OCH KÄNNER MIG REDO.

KRAM

 Work it 😉

 Hålet in till den riktiga ”nakna stranden”

Lite snaps från den steniga stranden såhär en härlig lördag dag. Vad har ni haft för er? Jag har bara chillat hemma idag. Ganska skönt faktiskt, även fast jag blir väldigt rastlös… Vet inte om det är för att jag har druckit för lite vatten eller varit inne en hel del idag men jag mår lite illa… Snurrar i huvudet liksom. Och ännu värre blir det när jag städar! Så himla jobbigt. Och mamma är hemma om bara 30 min och då ska huset vara städat! Får stänga av datorn och skynda på helt enkelt hehe.

Hörs senare idag. Puss babes <3

God förmiddag på er! Igår var jag och Benjamin på Let´s Dance. Shit vad sjukt och kul det var att var tillbaka, fast denna gången var det inte Benjamin som stod på scenen… Kändes skumt. Som att det inte var på riktigt typ haha. Även hur bra denna säsong är så tycker jag inget kan bräcka förra säsongen!! Benjamin som fick mig att börja rysa och gråta i varje avsnitt och charmade hela svenska folket. Steffos personlighet som gjorde att man bara smälte och hela energin förra året var mycket härliga tycker jag. Kanske för att jag är Benjamins syster och var mer involverad men ändå, så jag känner!

Nu sitter jag i köket och precis kommit hem från en långpromenad runt sjön med Marqy. Vilket värder!! Vaknade lite sent imorse…Sov i mammas säng inatt då hon sov över hos Jessica och den är så jäkla skön så när jag vaknade imorse valde jag att somna om helt enkelt. Så naja!

Nu ska jag ta tag i städningen här hemma och sen förhoppningsvis ut och springa lite. Är taggad på att börja träna igen. Var ett tag sen…!

Puss!