I veckan förlorade jag min bästa vän, min älskling, mitt allt. Marqy som gav mig energi varje dag, som fanns där när jag var ledsen, som sov med mig varje natt, som var älskad av alla. Som älskade att busa, att sitta nedanför bordet och tigga, pussa alla i ansiktet, sova i allas knän och som älskade att sitta i fönstret och kolla ut över sjön.
Min fina lilla, söta, underbara, energifyllda och knäppa lilla Marqy finns inte med oss mer.
I veckan blev han överkörd av en bil som kom från ingenstans precis utanför vårt hus. Ingen hann förstå någonting och från en sekund till en annan var han borta.
Det var absolut den värsta dagen i våra liv, speciellt mitt. Jag låg med Marqy i min famn hela dagen tills han tillslut blev iskall och likstel, jag ville inte släppa taget, jag ville inte säga adjö.
Jag kunde inte och kan fortfarande inte förstå att det är sant, att detta faktiskt har hänt. Att min bebis är död. Jag har till och med svårt att ens säga ordet död nu. Jag kan inte lyssna på lugn musik, inte vara ensam och har extremt svårt att sova om nätterna. Vaknar flera gånger och hoppas att han ska finnas där och att allt bara var en mardröm. Jag är helt förkrossad och känner mig så tom och hjälplös.
Jag saknar honom för varje sekund som går och inbillar mig att jag ser och hör honom överallt. Under mitt täcke i min säng när jag ska sova, bredvid min dusch när jag duschar, under soffan där han alltid brukade ligga, på gatorna där vi alltid tog promenader, komma springandes när vi öppnar ytter dörren, bredvid min sida överallt.
Marqy var det absolut bästa som hänt mig och han var den finaste hund han någonsin kunde bli. Alla som träffat honom säger att han är en riktigt speciell hund den där söta lilla Marqy. Som en gammal själ som älskade att sitta i fönstret och kolla ut över vattnet och fåglarna, sitta i mitt knä i bilen och kolla ut över naturen genom fönstret, och kolla runt om sig när vi var ute på promenad. En nyfiken hund med en stor karaktär som älskade livet. Han var ingen vanlig hund och jag kommer aldrig aldrig aldrig glömma honom.
Första dagarna var det jobbigaste och svåraste att ta sig igenom. Tårarna rann konstant nedför mina kinder och jag kunde inte ta mig ur sängen, äta någonting eller ens få ur mig ett ord ur min mun. Jag var i total chock och mitt hjärta var/är krossat i tusen bitar, panikattackerna kom ca 6 gånger om dagen. Det känns som att jag lever någon annans liv och att jag snart ska vakna upp till mitt eget där Marqy finns vid min sida och allt ska gå tillbaka till det vanliga. Där jag går upp varje morgon för en morgon promenad med min älskling och spenderar alla timmar jag kan med att mysa, leka och vara den bästa mamman jag kan till min Marqy.
Tårarna forsar ner samtidigt som jag skriver detta och jag vill egentligen radera alltihop och gå och lägga mig i sängen igen. Men Marqy är värd ett hejdå här.
Om jag bara kunde ta tillbaka tiden och få det ogjort, om jag kunde ge allt jag äger och har för att få honom tillbaka! Varför händer detta?! Varför blev han inte äldre, varför hände detta just Marqy, varför sprang han ut, varför öppnades dörren. Så många varför som går om och om i min hjärna.
Hur kommer man tillbaka?! För många (troligtvis dessa som inte äger ett husdjur) var det bara en hund, något man kommer över fort. Men aj så fel dem har. En hund är det närmsta man kommer till sin själsfrände. Den som man är ärligast med och som alltid finns där i alla bra och dåliga lägen. Det blir en vän för livet, ens barn och som en stor del i familjen, en riktig familjemedlem. Marqy och jag var ett, vi satt ihop.
Nu har det gått några dagar och jag kan nu prata, le, och umgås men är fortfarande inte samma Bianca.
Jag lever med någon slags fasad just nu och inbillar mig helt enkelt att han bara är borta hos en vän och är fortfarande vid liv. Kanske inte det bästa att tänka så, men jag kan inte ta tag i dessa känslor just nu. Det blir alldeles för mycket. Jag hoppas att jag snart kommer kunna tänka på Marqy med ett stort leende på läpparna och bara känna kärlek och inte sorg.
Marqys favorit-gosedjur är i tryggt förvar i min famn, varje sekund av dagarna. Den är med mig överallt och luktar Marqy. Jag må se skum ut som går runt med ett gosedjur i handen men det är det närmsta jag kan komma Marqy just nu.
Tack Marqy för att jag fick chansen att lära känna dig, vara din matte och få älska dig så passionerat och mycket som jag gjorde. Tack för att du var just min och för den tiden vi fick ihop tillsammans. Tack för att du var precis just så som du var och för alla fina stunder som vi delade ihop. Du var den finaste hunden där ute och kommer vara så oerhört saknad av många.
Min älskade bebis, min bästa vän, min ängel. Må du vila i frid <3
